Bildterapi

Vår hälsa kan ses som ett jämviktstillstånd som ingalunda är konstant utan som ständigt måste erövras. Faller vi ur denna jämvikt blir vi sjuka. Vilken betydelse har färger för människan som kämpar för sin jämvikt?

Låt oss ta dag och natt, ljus och mörker. Dessa båda kvaliteter förmedlar helt olika förnimmelser till oss och låter oss göra olika saker. Vi vaknar i ljuset, blir verksamma, rör oss, tar beslut. Helt annorlunda är det i mörkret: vi blir stilla, kopplar av, vilar ut, sover.

Det värmande ljuset med sin belivande kraft kan jämföras med den röda färgen, mörkret med sin inneboende ro med den blå. Ljus och mörker är två stora polariteter som bestämmer vårt liv och som påverkar vår personliga rytm. Hur umgås vi med sömn och vaka? Är vi för mycket vakna, skenar tankarna iväg med oss på kvällen, gör de oss oroliga? Då har den röda färgen överskridit sin välgörande verkan och den plågade människan kan bli sjuk. Hennes "färgmedicin" vore då den blå färgen. I andra fall kan den röda färgen bringa läkedom. När människan har distanserat sig från världen, är kall, inte riktigt kan komma till handling, upplever smärta och sorg i sin själ - då har det blå blivit belastande mörker och vi behöver kraft från den röda färgen.

Det som här låter så enkelt är mycket differentierat och mångfaldigt när det används som terapi, eftersom den ena människan inte är den andra lik. Samma sjukdom har aldrig samma förhistoria eller dynamik hos två olika människor. Det betyder att varje sjuk människa måste gå igenom sin alldeles individuella process i den konstnärliga terapin.

Den första bilden i en bildterapi gestaltar patienten helt fritt, hon målar något utifrån sig själv. Detta har inget läkande värde men ett konstnärligt-diagnostiskt. Ur denna bild kan terapeuten inleda ett läkande förlopp och tillsammans med patienten utveckla bild efter bild så att en väg bildas på vilken den sjuke återfinner sin "mitt" och kommer i jämvikt med sig själv och med världen.